Jag kände en ensam tår rinna ner för min kind. Visste Rebecca om detta? Åh, de är klart hon gjorde. Detta var därför jag hade fixat mig så mycket, och hon hade antagligen fixat sig lite så inte jag skulle fatta.

- Sophia vänta.

Rösten, jag hade inte hört den rösten sen han sårade mig. Och de skärde rakt in i hjärtat. Skulle jag stanna? Nej, han skulle bara såra mig mer…

Sophias perspektiv

Jag fortsatte gå mot hållet jag kom ifrån. Varför hade Rebecca gjort så här? Hon visste att jag inte ville vara vid honom. Han sårade mig alldeles för mycket och sen tror han att en middag gör allt bra igen. På tal om Rebecca. Hon har säkert åkt iväg. Jag kollade mot hållet där vi hade parkerat och precis som jag trodde så var bilen borta. Jag suckade högt, det var alldeles för långt för att gå hem.

- Sophia!

Ännu en gång skar rösten in i hjärtat.

- Snälla, lyssna bara sa han och jag kände ännu en tår rinna ner. Jag hörde hans fotsteg allt tydligare vilket betydde att han snart var vid mig. Jag kände mina ben bli svagare och tillslut började dom skaka. Jag försökte sträcka på mig och jag hoppades verkligen att mina ben skulle hålla mig uppe. Men nej, inget skulle gå som jag ville. Jag tog ett försiktigt steg fram och mina ben ville inte längre hålla mig uppe. Jag slöt ögonen och sträckte fram armarna för att ta emot mig när jag ramlade. Men istället för att känna sanden mot mig så kände jag två starka armar runt mig. Jag öppnade ögonen och fick se Joe. Jag kollade in i hans underbara bruna ögon, dom var så vackra… NEJ! Sophia vad håller du på med. Han har sårat dig skärp dig. Han drog upp mig så att jag stog upp med han höll fortfarande ett stadigt grepp om mig. Jag putte hårt iväg hans armar men mina ben svek mig igen så hans armar var runt mig ännu en gång. Han hjälpte mig bort till det lilla berget bredvid där han satte ner mig. Jag mötte hans blick snabbt innan jag vek undan och kollade ut mot havet.

Joes perspektiv

Det var svårt att se Sophia igen, även om det gjorde mig glad så var det svårt eftersom att jag hade sårat henne riktigt mycket. Jag satt hela tiden och kollade på henne medans hon kollade ut mot havet. Jag ville säga något men vad? Det ända jag ville var att allt skulle bli bra, att jag kunde sitta och hålla om henne, kyssa henne och kalla henne min. Jag älskade henne alldeles för mycket för att förlora henne.

- Sophia, jag är så ledsen för allt som hände. Det var inte meningen att vara med Demi. Jag vet att de var fel och det kommer aldrig att hända igen sa jag och innan jag hann fortsätta så avbröt hon mig.

- Klart som fan att de inte händer igen, hur ska de hända när vi inte ens är tillsammans? Frågade hon utan att ens ge mig en blick. Orden ekade i mitt huvud. Om jag kände henne rätt så ville hon bara springa här ifrån just nu. Men hon kunde inte efter som att hennes ben inte ville hålla henne uppe vilket var ganska konstigt.

- Sophia…

- Säg inget mer Joe. Du och jag är över. Tror du verkligen att en middag skulle lösa allting? Även om de var ganska gulligt så hjälper det inte alls.

- Sophia, ät middag med mig och låt mig förklara. Vad jag har hört så har du inte ätit på flera dagar. Kom igen nu sa jag och reste mig upp.

- Nej Joe.

- Låt mig i alla fall köra hem dig. Du kan inte gå hela vägen plus att dina ben inte ens funkar just nu. Hon kollade länge och tveksamt på mig innan hon tog tag i min arm och jag hjälpt henne till bilen. Så fort jag hade hjälpt henne så släppte hon mig. Hela vägen satt vi i tystnad. Så fort jag försökte säga något så höjde hon musik och tillslut gav jag upp. Jag får försöka med något annat. Men då behöver jag Rebeccas hjälp igen, jag får fixa det senare. Jag stannade utanför Sophias hus. Hon öppnade genast bildörren för att kliva ut så jag hoppade ut och sprang runt bilen för att hjälpa henne men så fort jag tog tag i henne så knuffa hon lätt på mig.

- Jag klarar mig själv sa hon argt och gick mot dörren. Jag kollade efter henne ett tag innan jag suckade högt.

- Kom ihåg att jag älskar dig mumlade jag lågt innan hon gick in i huset.

Rebeccas perspektiv

Jag vaknade tidigt på morgonen av att min mobil ringde. Jag suckade och tog upp den. Utan att kolla vem de var så svarade jag.

- Du väckte mig! Sa jag argt och hörde en röst som skrattade.

- Förlåt sa Joe på andra sidan luren.

- Vad vill du Joe? Frågade jag och han blev genast allvarlig.

- Inget funkade igår, men jag har en ny plan. Och detta måste funka.

- Och du ringer mig för att? Frågade jag även om jag visste varför.

- För att jag behöver din hjälp.

Vi pratade ganska länge tills vi hade rett ut allt. Detta kunde faktiskt funka på Sophia. Men igår kväll när hon kom hem så trodde jag att hon skulle vara sur på mig för att jag hade hjälpt Joe. Men hon hade bara gått rakt upp på sitt rum och lagt sig. Jag hade sovit hemma hos henne under natten också. Eller ja, ganska många nätter. Jag reste mig upp ur sängen och sträckte lätt på mig. Jag tog på mig en jeans jacka eftersom att jag frös och det var det ända jag hittade och gick ut ur gästrummet.

Sophias perspektiv

Jag vaknade av en lätt knackning på dörren. Jag sträckte på mig i sängen och satte mig halv upp lutandes på min arm.

- Kom in mumlade jag sömnigt. In kom Rebecca med ett svagt leende.

- Förlåt Sophia, jag trodde verkligen ni skulle lösa allt sa hon och satte sig på sängkanten.

- Rebecca det gör inget alls. Jag vet att du bara ville mitt bästa.

- Jag är glad för att du förlåter mig men du och jag ska åka till Mexiko för en skön liten semester med sol och bad och bort från Joe sa hon och flinade. Jag skrattade lågt åt henne.

- Du är galen, vi kan inte bara åka.

- Jo de kan vi, jag har löst allt med skolan och så, vi missar ju ingenting nu när de är sista veckan sa hon och jag ryckte till. Jag hade missat skolan i flera dagar nu, jag hade inte alls tänkt på det. Jag kollade ännu en gång på Rebecca. En resa till Mexiko kan väl ändå vara ganska kul.

- Okej då, när åker vi? Frågade jag och hon log stort.

- Imorgon, så packa! Sa hon och sprang ut från rummet. Imorgon? Redan? Ja de skulle vara skönt att komma bort här ifrån så fort men herregud, imorgon?

När jag hade packat ner allt så kom Rebecca in i mitt rum igen. Jag hade satt mig på sängkanten och jag kollade på Rebecca som hade ett busigt flin på läpparna. Hon skrattade högt innan hon hoppade på mig och kramade om mig. Jag skrattade lågt och besvarade hennes kram.