Hennes ögon var helt röda och det fortsatte rinna tårar. Hennes smink var utspritt och hon såg helt krossad ut. Min shawty var förstörd.

- Mamma, jag måste lägga på. Jag hör av mig senare. Sa jag och la på. Jag la ner Sophias mobil på sängbordet innan jag försiktigt lyfte upp Sophia så hon låg riktigt i sängen. Jag la mig bredvid henne och höll om henne, hårt. Hon kröp upp i min famn och grät. Tills jag hörde hennes andetag bli tyngre och hon somnade.

Sophias perspektiv

Joe gick tidigt på morgonen ut från mitt rum för att fixa frukost. Han ville inte lämna mig men jag kunde inte låta honom vara kvar här och ha tråkigt bara för att jag mådde dåligt. Jag låg där i flera timmar. Joe kom in då och då, men jag ville vara själv just nu. Dagen efter var likadan. Jag åt inte ens. Det ända jag ville var att mina föräldrar skulle bli okej. Jag behövde dom, även om jag var 17 och skulle kunna klara mig själv så behövde jag dom ändå. Vem vill leva utan sina föräldrar egentligen… Det knackade på dörren och jag avbröts från mina tankar. Joe kom in på rummet och han såg orolig ut. Han satte sig ner i kanten av sängen och kollade på mig.

- Sophia, du måste äta. Du kan inte ligga här och svälta ihjäl…

- Vad spelar de för roll…

- JAG vill inte förlora dig bara för att du inte äter. Sophia, dina föräldrar skulle inte vilja att du låg här och inte gjorde något. Ät i alla fall. Det är det ända jag ber dig om sa han och jag kollade på honom. Han hade rätt. Jag behövde äta.

- Tack Joe…

- För vadå?

- För att du finns hos mig sa jag och han log lätt och kysste min kind.

- Kom nu sa han och tog min hand. Jag reste mig upp och vi gick mot trappan. Just då ringde min mobil och jag sprang in i rummet och slängde mig på sängen där min mobil låg.

- Hallå? Sa jag fort.

- Hej gumman… sa den svaga rösten som bara lät som en viskning.

- Mamma! Hur mår du? Hur mår pappa? Kommer ni bli okej?

- Gumman, bomba mig inte med frågor. Jag kommer bli okej. Jag måste vara kvar här ett tag. Jag måste vila och bli bättre. Joe kan säkert ta hand om dig till dess sa hon och jag reagerade på att hon inte sa något om pappa.

- Pappa då?

- Gumman, jag är ledsen… Han ligger fortfarande i koma sa hon och jag hörde en snyftning från henne.

Vi pratade ett tag innan vi la på. Jag märkte att Joe stod i dörröppningen och kollade på mig.

- Går de bra att jag stannar några dagar extra? Frågade jag och han log sitt urgulliga leende.

- Såklart! Du kan stanna hur länge du vill. Kom nu så äter vi.

Han sträckte fram sin hand som jag tog tag i och vi båda gick ner.

Joes perspektiv

Vi satt vid matbordet och pratade. Eller i alla fall gjorde jag, Joey och Nick det. Sophia satt helt tyst och bara petade i maten. Jag kollade på henne där hon satt bredvid mig.

- Sophia, allt kommer bli bra. Din mamma börjar bli bättre och din pappa kommer nog vakna snart. Ät nu älskling, pilla inte bara i maten sa jag och jag märkte hur hon reagerade när jag kallade henne för älskling. Hon åt faktiskt lite, inte mycket men det är bättre än inget. Så fort hon var klar gick hon till rummet igen. Jag suckade lågt för mig själv. Jag gillade inte att se henne sån här. Jag mådde själv dåligt av det.

Det hade nu gått 4 dagar och Sophia kom bara ut från rummet när hon skulle äta eller duscha men det var allt. Hon gick inte ens till skolan, men de förstår jag. Men idag skulle det ändras, jag hade fått ett samtal från mamma som sa att hennes pappa började bli bättre och antagligen skulle vakna närsomhelst. Jag gick upp till hennes rum tidigt på morgonen.

- Älskling? Frågade jag och kysste hennes kind. Hon kollade på mig och tvingade fram ett leende.

- Jag har väldigt bra nyheter! Sa jag och hon satte sig genast upp.

- Vadå??? Frågade hon och väntade på svar.

- Din pappa har blivit bättre, dom tror han vaknar närsomhelst sa jag och log stort. Hon skrattade och slängde sig över mig. Vi båda ramlade från sängen och hamnade på golvet med en smäll. Jag skrattade lite och kramade om henne. Vi hörde någon springa i trappan och sen kom Nick in i rummet.

- Åh! Jag trodde något hade hänt Sophia men så är det ni som står och myser… på golvet? Sa han och såg frågandes på oss. Sophia reste sig upp och sprang till Nick och kramade honom med.

- DOM KOMMER BLI BRA!!! Skrek hon och skrattade samtidigt. Nick skrattade också och kramade om Sophia.

- De är ju väldigt bra nyheter sa han och log. Sophia släppte taget om honom och kollade på mig.

- Kom nu Joe! Vi kan inte vara här hela dagen sa hon och jag kollade chockat på henne. Äntligen kom hon ut från rummet. Och äntligen var hon glad igen! Jag sprang efter och tog hennes varma hand.

- Så… vad ska vi hitta på? Frågade hon.

- Jag vet inte, har du allt till imorgon? Frågade jag och hon kollade frågandes på mig.

- Vad händer imorgon?

- Vi ska till New York Sophia…

- OJ! De hade jag glömt, men jag tror jag har allt.

- Du borde nog gå över till dig och packa, så hittar vi på något efter?

- Aa, men följ med mig till mig så länge? Jag har varit ensam tillräkligt dom här dagarna sa hon och log. Ja hon hade varit för det mesta ensam men de var för att hon ville. Men jag är bara glad för att hon ville ha med mig nu. Även om de bara var till huset bredvid. Vi gick över till henne och då tog hon fram sin andra resväska eftersom att den andra hon har är hos mig. Hon gick fram till garderoben och såg fundersam ut. Jag flinade lite och gick fram till henne. Jag tog fram en kort och ganska avslöjande klänning.

- Den här tycker jag att du kan ha sa jag och flinade. Hon slog mig löst på armen och skrattade.

- Det vill du allt va sa hon och tog klänningen.

- JA!

- Men jag kan inte visa mig ute i den här klänningen. Jag skulle se ut som någon som står vid gatan och säljer sig sa hon och skrattade.

- Ha den när du och jag är helt själva då sa jag och kysste henne mjukt. Hon avbröt snabbt kyssen och satte sig på golvet för att packa ner klänningen.

- För din skull Joe, eller jag menar Josephine sa hon och log busigt mot mig. Jag satte mig över henne på golvet och började kittla henne.

- Jag… Heter… JOE! Sa jag samtidigt som jag kittlade. Hon var otroligt kittlig.

- Okej, okej! JOE! SLUTA!!! Skrek hon och skrattade på samma gång.

- Inte förrän du säger förlåt sa jag och flinade.

- Okej! Förlåt Joe! Sa hon men jag fortsatte att kittla henne.

- Och en kyss sa jag och hon drog ner mig mot henne. Hon kysste mig mjukt och jag slutade kittla henne. Vi rullade runt så att hon nu var över mig. Hon avslutade kyssen och började istället kittla mig.

- SÅ! Vem är det nu som är i underläge! Sa hon och skrattade.